EN KVINNA SOM ANSÅGS SKÖTA PELIKAN "SOM EN HEL KARL" HETTE JOHANNA KOPPANG.
HON LÄR HA VARIT ETT MANHAFTIGT FRUNTIMMER SOM INTE DROG SIG ATT INFÖR
GÄSTER OCH PERSONAL GE EN ANSTÄLLD SOM VAR LÅNGSAM ELLER FÖRSUMLIG
EN RUNGANDE ÖRFIL

En av Stockholms allra äldsta, förnämsta och mest populära restauranger var i många år Pelikan.
Pelikan omtalades redan på 1600-talet men flyttade omkring på olika adresser i Gamla stan och på söder tills källaren stängdes och huset vid Brunnsbacken revs 1931.
Det är inte helt lätt att orientera sig i 1600-talets Stockholm. Staden såg helt annorlunda ut på den tiden. I Södermalms nordöstra hörn fanns de så kallade ryska bodarna, en samling låga trähus där privilegierade ryska köpmän hade sina försäljningsplatser.
Mitt på den öppna platsen mellan bodarna stod torgbrunnens pumphus. Vattnet ansågs vara det bästa i hela Stockholm, och brunnen gav namn åt den starkt lutande gatan, Brunnsbacken. Brunnen fanns kvar ända tills Statens Järnvägars sammanbindningsbana drog fram under backen 1866 och förstörde brunnens åder.

Källaren Pelikans historia tog sin början på Österlånggatan i Gamla stan. Källaren flyttade vidare till Svartmangatan och hamnade slutligen under 1730-talet på Brunnsbacken på Söder, vid Götgatan och Hornsgatans mynning - ett område som vi idag känner som Södermalmstorg.
På 1730-talet var källaren Pelikan i första hand ett stamställe för dem som hade sitt dagliga arbete eller bodde på Södermalm eller på Skeppsbron. Hamnen var full av segelfartyg som låg vid kajen och lossades och lastades. Med de nya slussarna som Christoffer Polhem och hans son byggde på 1740-talet, blev förbindelsen till Söders höjder mycket bekvämare.

Vinskänkarna på Pelikan har varit många genom åren, män och kvinnor omväxlande. Hindric Eller var den första i raden, och han började på 1690-talet. En driftig vinskänk, Johan Jacob Bleumortier, köpte fastigheten där källaren var inrymd och genomförde en stor om- och tillbyggnad. På den tiden bestod uppassningen oftast av kvinnor, alltid iklädda förkläde av siden och en bindmössa med en stor rosett i nacken.
År 1759 härjades Södermalm av en stor eldsvåda. Maria kyrka lades i ruiner på några timmar. 250 gårdar förstördes också av lågorna. Fastigheten där källaren Pelikan låg blev också svårt skadad av branden.
"Änkan Bleumortier", som nu ägde fastigheten, såg ingen annan utväg än att sälja denna samt rörelsen för att slippa bekymret med att bygga upp den igen. Bryggare-Embetet - "Stadens loflige Bryggare-Embete" - köpte fastigheten och började genast planera för att bygga upp det som brunnit ner och reparera det som blivit brandskadat. Det nya ståtliga och dominerande huset - med källare Pelikan - var färdigbyggt 1762.

I början av 1700-talet hade Stockholm 50 000 invånare och 42 källare, vid 1800-talets slut 46 källare och 300 000 invånare.
Det var ovanligt att annonsera för att dra till sig kunder. En grann skylt och ställets renommé fick räcka som lockbete.
På 1860-talet antecknar en gammal Stockholmskännare, Johan Grönstedt, att källarna inte hade några franska kockar men däremot skickliga hushållerskor som lagade sund och välsmakande husmanskost. Han visste att rekommendera tre ställen som serverade stadens bästa supéer: skomakarekällaren på Slottsbacken, Pelikan vid Brunnsbacken och Hotel Rydberg vid Norrmalmstorg.

Pelikan skulle byta ägare många gånger. Bara mellan 1826 och 1829 hade restaurangen sex olika vinskänkar.

 

Gå tillbaka till ....

| historia | start |